Related Paintings of unknow artist :. | Henry Wriothesely | Autunno | The teaching of Altamirano or the renaissance of the Mexican letters | The Archangel Michael | Classical hunting fox, Equestrian and Beautiful Horses, 158. |
Related Artists:
Leon Lhermitte
1844-1925 was a French painter and etcher of the late nineteenth century. A student of Lecocq de Boisbourdran, he was a realist artist whose primary subject matter was of rural scenes depicting the peasant worker. He gained recognition after his show in the Paris Salon in 1864. His many awards include the French Legion of Honour (1884) and the Grand Prize at the Exposition Universelle in 1889. Lhermittees innovative use of the then contemporary media of pastels won him the admiration of his contemporaries. Vincent Van Gogh wrote that. If every month Le Monde Illustre published one of his compositions.
Franz Ittenbach
(April 18, 1813 - December 1, 1879) was a German religious painter from Königswinter, North Rhine-Westphalia, at the foot of the Drachenfels. Ittenbach began his art education as a student of Kaufmann, then left to study under Franz Katz in Cologne. In 1832, Ittenbach became a pupil, at the age of 19, of the Desseldorf Academy, where he also received private lessons from its president, Schadow. He was a member of the Nazarene movement and associated himself mainly with three of his friends and fellow-students: Karl and Andreas Meller, and Ernst Deger. The four men travelled about in Germany, studying and painting together. From 1839 to 1842, Ittenbach lived in Italy. On his return, he stayed in Munich for some time. In 1849, he returned to Desseldorf. From 1859 until his death, he was a member of the artist club "Malkasten". Ittenbach was exceedingly religious and persistently declined any commissions for mythological or pagan subjects. As a rule, he devoted his energies exclusively to church decoration. He would precede the execution of his greatest works with devout religious exercises, including confession and communion. His finest paintings are said to be found at Bonn, in the church of St. Remigius, and in Breslau in a church dedicated to the same saint. There is also a remarkable "Holy Family" dated 1861, painted for Prince Liechtenstein in his private chapel near Vienna. Most of his other works can be found in various Catholic churches in Germany. His only important fresco was painted in 1844 in a church at Remagen. Ittenbach was a popular painter in court circles, a member of most of the European academies, and the recipient of many medals and decorations. He painted a few portraits, but they were unimportant; his main work was his altar-pieces.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.